Kamphundar. Ett ord som hos de flesta är något som berör och ofta väcker starka känslor. Debatten har i många år varit aktuell och blossat upp i vissa perioder, men de senaste åren har den ändå varit relativt lugn. Anledningen? Man kom ingen vart i diskussionen, inget förbud, koppel/munkorgstvång eller licens blev aktuellt. Något jag och säkert många andra känner en stor lättnad över. 

 

Men bara för att media inte lägger lika stor krut på debatten längre, betyder det självklart inte att hatet mot dessa hundar försvunnit. De flesta har fortfarande samma åsikter som de hade för åtta år sedan, då kamphundsdebatten var rejält livad med tanke på Danmarks genomförande av en ny lag där man förbjöd 13 "farliga" hundraser. En lag som enligt mig bara är ren och skär idioti, diskriminering är vad det är. 

 

Dessa hundar har verkligen ett oförtjänat rykte, det vet jag då jag stött på flera som varit väl uppfostrade och speciellt eftersom jag själv har en amstaffblandis. Min amstaffblandis är den snällaste och gladaste hunden jag någonsin mött, hon älskar närhet och att gosa, har aldrig visat någon aggresivitet mot verkens någon människa eller djur. Enda gången hon bitit någon människa är när man leker med henne och hon blir för bordus, men eftersom hon bara är valp är det svårt att undvika de situationerna. 

 

Att man målar fram dessa hundar som aggressiva, opålitliga och mördare upprör mig extremt mycket. Dessa typer av hundar är ofta motsatsen till människoaggressiva, de älskar alla människor - Både familjemedlemmar och främlingar. Om man däremot ser på vakthundar (vilket kamphundstyperna inte är) är de hundarna betydligt mer människoaggressiva i sin natur. Ofta är de lojala mot sin egen flock, dess familj, men är väldigt misstänksam mot främlingar. Det vet jag av erfarenhet eftersom jag själv ägt och äger mastiffer (vakthundar). Det betyder inte att vaktkhundar är hemska odjur som hatar människor, de är också otroligt fina hundar med bra egenskaper - Precis som kamphundarna. Jag förstår mig därför verkligen inte på media och människor över lag som påstår att kamphundar är aggresiva mot människor i sin natur då det oftast är tvärtom. 

 

Hundaggressivitet då? Tja, kamphundar användes ju förr (som de flesta förmodligen vet) till b.la. hundhetsning. Deras fysik, kamplust, dominans, energi, tålighet och envishet gjorde de perfekta till hundslagsmål. Men eftersom hundslagsmål förbjöds i de flesta länderna för flera hundra år sedan har man filat ner deras "dåliga" egenskaper drastiskt. Har man en sådan typ av hund har man därför ett ägaransvar att sedan hunden är valp socialisera den extra mycket. Sedan är det så att vissa individer (som i ALLA raser) är mer dominanta/osäkra av sig, medans vissa är mer försiktiga/snälla av sig vad gäller hundmöten. Min amstaffblandis är jättefin mot andra hundar, har aldrig hamnat i något bråk/slagsmål där hon har attackerat någon hund (en hund har däremot bitit henne). Hon är väldigt försiktig och inte alls dominans som många också försöker måla upp kamphundarna som. 

 

Jag skulle definitivt säga att ägarna är roten till problemet med dessa kamphundsattacker. Många suckar säkert när man säger det påståendet, men det är bara fakta. Många unga killar som inte har någon hundvana öht skaffar dessa hundar för att skrämma folk och använda det som ett vapen. De socialiserar ofta inte sina hundar, utan kan i många fall istället trigga igång hundarna att ogilla andra hundar. Valpkurs, lydnadskurs eller liknande kurser är oftast inget dessa personer deltagar i. Dessutom brukar dessa personer inte ge hundarna tillräckligt med fysisk och psykisk stimulans vilket resulterar i att de blir odrägliga och i värsta fall utvecklar "aggression". 

 

Nu kanske det är folk där ute som säger: "Men om kamphundsfrågan inte har och göra med vilken ras hunden har och det enbart har och göra med hur ägaren präglar och fostrar hunden, menar du då att en liten dvärgpudel kan bli lika farlig som en kamphund?". Som svar på den frågan, så nej. En dvärgpudel kan inte bli lika farlig som en kamphund, åtminstone inte till hur mycket skada den kan orsaka. Självklart kan en dvärgpudel vara lika aggresiv som t.ex. en Amstaff. Men eftersom den saknar Amstaffens fysik och muskulatör lär den lilla dvärgpudeln inte orsaka lika stor skada som en Amstaff. 

Detta gör att om man skaffar en hund av kamphundstyp måste man vara medveten om att det är en stor och stark hund som kräver extremt mycket av ägaren. DÄR ligger problemet. Folk verkar inte ha en blekaste aning om hur viktigt det faktiskt är när man har en sådan hund i kopplet. Då kommer man återigen tillbaka till dessa killar, eller män (oftast), som skaffar dessa "balla" hundar som inte förstår vad de har i kopplet. Nämligen en underbar och kärleksfull hund som kräver mycket stimulans och motion dagligen, något de oftast inte ger denne. Den kräver också en god socialisering sedan valpstadiet, något de oftast inte ger denne. Den kräver också hundvana, kunskap av sin ägare, något de oftast inte ger denne. Den kräver också kärlek och närhet, något de oftast inte ger denne. Just därför ser vi dessa typer av hundar alltid vara uppe på tapeten, det är ett ägareproblem kontra med hundens storlek och fysik. Så sluta skylla på dessa fantastiska hundraser och skyll på de bakom kopplet istället!

 

Summa summarum - Nej, kamphundar ska ej förbjudas i vårt samhälle. De ska inte heller försättas med munkorg eller koppeltvång 24/7 bara för att de råkar tillhör "fel" ras.